Dikter

I ett hörn i mörkret sitter hos så tyst
Hon fäller en tår för att hon inte blev kysst
Hon tittar mot dörren som nu står på glänt
Hon tittar mot vägen där han borde ha vänt
Utan ett ord vände han och gick
Utan att fråga ens om han fick
Hon sitter så ensamt och nu hon försvinner
Röster i huvet och blod som rinner
Visste han då han tog hennes hjärta
Visste han då om all denna smärta?
Kunda han redan då förstå
Att det var så här allt skulle gå?
Nu då hon ligger på golvet så död
Önskar han nog han varit hennes stöd